Alla tonnåringar är förvirrade, Punkt. Jag brukar neka och säga något i stil med " Nejmen, jag har vuxit ifrån det". Faktum är, jag ville inte växa ifrån det. Min lilla förvirrade bubbla var min dröm. En utmärkt dröm för en 13åring som växt upp i skogen.

Jag skulle inte vilja säg att någon annan gjort det bättre. Att se fram emot saker är underbart. Att inte veta vad som kommer hända är fantastiskt. Ändå hade jag planerat upp hela mitt liv. I detalj.

Samma rutin i fyra år. Begär, längtan, hopp, krash, ilska, sorg, nytt begär. En fyra årig rutin.

En bra mall för någon som levt 13 år i skogen.

Det var precis vad jag väntade.

Ingen mår nog bra av att se sin dröm krossas så många gånger. Det tog på krafterna på omgivningen. Dom högg ner skogen. Jag flydde för livet.

Det var där vi löste det. brände varandras skog. Ny framtid. Plats för någon dröm fanns inte. Dendär förvirrade bubblan sprack. I bland svävar den förbi utom räckhåll. Jag är så säker på att det är där jag hör hemma.

Fem år senare gnäller vi på samma regn. Drömmar blev det ingen av. Längs in i någon garderob står drömmarna, undanskymda. Men knappast glömda.

En dag, en dag. Så ska jag tillbaka dit. Till underbarheten. Tillsammans med världen, 300 meter bort.

Lycka hade en simplare form i skogen.