I dag, på skylten gjorde jag en märklig upptäckt.

På väggen på damtoaletten hade någon , med svart tusch, karvat in en rad från en låt.

Inte vilken låt som helst, utan min låt - min rad.

Jag insåg att personen måste varit i samma situation som mig, samma dröm.

För det var vad raden handlade om.

Tanken slog tillbaka på mig- dendär drömmen hade det inte blivit något av. Trots att raden tydde på att det skulle slutat annorlunda.

Hur hade det gått för henne då? Jag hoppades att hon levde min dröm.

Jag undrade om hon någonsin kom tillbaka. Om hon ägnade det en tanke.

Om vi delade minnena.

Hon såg genom min lins. Hon var den som tryckte på avtryckaren.

Hon som du aldrig mötte blicken med.

Hon som aldrig ville något hellre.

Alla tonnåringar är förvirrade, Punkt. Jag brukar neka och säga något i stil med " Nejmen, jag har vuxit ifrån det". Faktum är, jag ville inte växa ifrån det. Min lilla förvirrade bubbla var min dröm. En utmärkt dröm för en 13åring som växt upp i skogen.

Jag skulle inte vilja säg att någon annan gjort det bättre. Att se fram emot saker är underbart. Att inte veta vad som kommer hända är fantastiskt. Ändå hade jag planerat upp hela mitt liv. I detalj.

Samma rutin i fyra år. Begär, längtan, hopp, krash, ilska, sorg, nytt begär. En fyra årig rutin.

En bra mall för någon som levt 13 år i skogen.

Det var precis vad jag väntade.

Ingen mår nog bra av att se sin dröm krossas så många gånger. Det tog på krafterna på omgivningen. Dom högg ner skogen. Jag flydde för livet.

Det var där vi löste det. brände varandras skog. Ny framtid. Plats för någon dröm fanns inte. Dendär förvirrade bubblan sprack. I bland svävar den förbi utom räckhåll. Jag är så säker på att det är där jag hör hemma.

Fem år senare gnäller vi på samma regn. Drömmar blev det ingen av. Längs in i någon garderob står drömmarna, undanskymda. Men knappast glömda.

En dag, en dag. Så ska jag tillbaka dit. Till underbarheten. Tillsammans med världen, 300 meter bort.

Lycka hade en simplare form i skogen.